(a) Församlingen i Jerusalem höll sig troget fast till apostlarnas lära och gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna. (Apg. 2:42) Man brukar säga att detta var församlingens fyra ben. Det är riktigt, och jag menar att dessa fyra ting visar oss på urkristendomens absolut viktigaste beståndsdelar:
i. Apostlarnas lära var den undervisning om Gud och hans försoningsverk genom Jesus Kristus som de tolv av Jesu närmaste lärjungar bekände sig till och höll för sanning. Apostlarna lära intar således en särställning i den första församlingen som inte kunde bytas ut mot något annat. Detta kan vi bland annat se i Jesu översteprästliga förbön i Joh. 17:1-26. Där ser vi följande struktur på hans förbön innan hans vandring till Golgata börjar:
A. För det första ber Jesus för sina tolv lärjungar (egentligen elva eftersom Judas redan hade gett sig av för att förråda Mästaren), de som kallades för de tolv apostlarna[6] och vilkas namn Uppenbarelseboken säger skall skrivas på grundstenarna i det himmelska Jerusalems mur
B. För det andra ber Jesus för alla dem som genom deras ord kommer att tro på honom
C. För det tredje ber han om att alla de troendes enhet, en enhet som förutsätter att tron bygger på apostlarnas ord och inget annat. Detta är den enhet Jesus bad om och befallde sina lärjungar att bevara och skydda. Kristendomen och den kristna enheten är enbart sann om den bygger uteslutande på apostlarnas ord.
ii. Gemenskapen var lika fundamental som vad man lärde ut. I urkristendomen fanns inget utrymme för dagens individualism eller självcentrering – den andliga och social gemenskap som församlingen utgjorde gick före allt annat. Här ingick också en omfattande social verksamhet där man dagligen delade ut förnödenheter till de fattiga. Gemenskapen fanns också mellan församlingar i olika städer – t.ex. samlade församlingen i Antiokia in pengar till de fattiga i Jerusalems- församlingen (se Apg. 11:27-30).
iii. Brödsbrytelsen – man samlades kring Jesu försoning, död och uppståndelse, både i templet och i hemmen. Urkristendomen fyllde hela Jerusalem med läran om att hans offer på korset (Apg. 5:28) och lät ingenting skymma denna andliga sanning, inte ens när de blev allvarligt trängda av sina motståndare.
iv. Bönerna – Jesus lärde sina lärjungar att bönen var nyckeln till allt vad han gjorde under sitt jordeliv. Denna tråd löpte genom Jesu liv, hans lidande, hans uppståndelse och hans himmelsfärd, fram till den dag då Anden faller på pingstdagen som svar på de 120 församlades böner och den första kristna församlingen träder fram i full kraft. Tråden av bön ser vi sedan genom hela Apostlagärningarna, och alla breven i Nya Testamentet – oavsett vad som hände, om de mötte motstånd eller framgång, förföljelse eller hot, frestelser eller snaror: församlingen ropade ständigt till Gud om hans hjälp. Detta är själva centrum av kristendomen, att man lärt sig att be till Gud och åkalla Jesu namn under livets alla förhållanden. Jag har en favoritvers i Apg. 9 där det skildras ett samtal mellan Jesus själv och en lärjunge som heter Ananias. Denne Ananias bodde i Damaskus, och dit kom Saulus som oomvänd och fylld av mordlust mot Herrens lärjungar för att gripa dem och föra dem till Jerusalem för att ställa dem till svars. Men utanför Damaskus sätter Gud stopp för Saulus framfart: han omges av ett himmelsk ljus, blir slagen till marken, han får höra Jesus tala till honom, och när han öppnsr ögonen upptäcker han att han blivit blind. Saulus hamnar till slut i Damaskus, men utan förmåga att utföra sitt uppdrag blir han sittande i tre dagar och tre nätter utan mat och dryck innan Herren uppenbarar sig för Ananias och säger åt honom att gå med ett budskap till Saulus om att han skall få sin syn igen. Ananias protesterar och säger till Jesus i sin syn att Saulus ju kommit till Damaskus för att gripa alla som åkallar ditt namn. Här hittar vi en annan tydlig definition av vad som kännetecknade de som trodde på Jesus – de åkallade hans namn! Ananias blir också sänd till Saulus som Herren ville – det var ju ingen fara längre. Saulus hade tvingats ompröva allt han trodde på och för första gången förstod han vad som var sanning. Som för att bevisa för Ananias att han inte behöver vara rädd för Saulus längre säger Herren: Bege dig till den och den platsen och fråga [...] efter en man som heter Saulus och är från Tarsus, ty se, han ber. Allt hade förändrats för Saulus, och därför bad han – detta är den mest grundläggande kristna instinkten, att åkalla Herren Jesu namn!
(b) Men över allt detta vilar apostlarnas lära, de apostlarnas ord
som Jesus bad skulle bli grunden för alla hans efterföljares tro. För
den kärleksfulla gemenskapen, tron på Jesu försoningsoffer som firas i
brödsbrytelsen (dvs nattvarden) och den innerliga bönen är alla
resultatet av det som Jesus undervisade och som hans tolv lärjungar fick
uppdraget att föra vidare till oss. Sann kristendom utmärker sig
nämligen på det sättet att man låter Guds Ord vara den centrala
auktoriteten i alla frågor, oavsett om det gäller trons andliga
sanningar eller den livsstil en kristen skall ha: Om ni förblir i mitt Ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria, sade Jesus (Joh. 8:31-32) när han undervisade sina lärjungar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar