Tårarna kom när jag hörde på radion på vägen hem om hur en man hade slängt ut sin gamla mamma från balkongen och sedan följde med henne i ett eget hopp. men det var inte det värsta...det värsta var att personen som blev intervjuad inte kunde se någon lösning, inget ljus i den mörka tunneln. Det gjorde mig mest ledsen. Alla har gett upp hoppet om en ljus framtid och det vrider sig i mitt hjärta då jag tänker tillbaka på alla somrar jag och min familj spenderade i Grekland.
Nu finns det barn som inte får mat om dagarna, de svälter med andra ord. Inte ens i skolan får de mat för att de inte har matbespisning som vi har i våra svenska skolor.
jag tänker på filmen 300 då kung Leonidas är på väg ut att möta fienden och blir stoppad av hans rådsherrar. En av rådsherrarna frågar Leonidas "what can we do?" och får som svar "what can you do?"
