Biblisk kristendom del 3.

2.  Den kristna församlingen i Antiokia hade samma kristendom som församlingen i Jerusalem
(a) De predikanter som hade vunnit dessa hedningar för Herren hade ju skingrats från de troendes gemenskap i Jerusalem, och det finns inget som antyder att de ändrade sitt budskap när de lämnat Jerusalem
(b) När ryktet om denna framgång för evangeliet nådde församlingen i Jerusalem (som sannolikt var numerärt decimerad på grund av förföljelsen) sände man en man som heter Barnabas till den nygrundade församlingen i Antiokia

i. Barnabas nämns första gången i Apg. 4:36 som en av de troende i församlingen i Jerusalem, där han som radikal nyomvänd säljer en åker och ger pengarna till församlingen; i församlingen i Jerusalem rådde en egendomsgemenskap som gick ut på att man frivilligt sålde allt eller delar av sina jordiska egendomar och gav detta till Guds verk, bl.a. en omfattande social verksamhet bland stadens fattiga.

ii. Senare, i Apg. 9:27 är det Barnabas som tar sig an den Paulus, mannen som tidigare hette Saulus och som ville utrota kristendomen och dess efterföljare men som mötte Jesus på vägen till Damaskus, och för denne till apostlarna i Jerusalem och går i god för att hans omvändelse till Jesus är äkta.

iii. Barnabas verkade efter tiden i Antiokia som den församlingens ledare och senare som en av dess utsända missionärer, först tillsammans med Paulus, och sedan tillsammans med Johannes Markus, den yngling som skrev Markusevangeliet[3].

(c) Nu kom alltså Barnabas till Antiokia, utsänd av apostlarna i Jerusalem, och då säger Bibeln att han såg vad Guds nåd hade uträttat. Då står det att han [blev] glad och uppmanade dem alla att hålla sig till Herren av hela sitt hjärta. Följden blev att ytterligare en stor skara människor fördes till Herren. Barnabas ställde sig alltså som apostlarnas representant helt bakom väckelsen i Antiokia, verkade för att den skulle utvidgas och nå ännu fler människor, och menade att den var resultatet av samma tro, förkunnelse och kraft som låg bakom grundandet av församlingen i Jerusalem. Dock verkar han ha identifierat ett behov av förstärkning av undervisningen i församlingen, varför han åker till Tarsus och hämtar Paulus till Antiokia – tillsammans blir de kvar i församlingen i Antiokia och predikar och undervisar där under minst ett års tid.

(d) Den kristendom som rådde i församlingen i Antiokia var alltså sprungen ur den förkunnelse som rådde i Jerusalem och som apostlarna, Barnabas och Paulus bekände sig till – här ryms redan en stor del av NT:s författare[4]! I vårt sökande efter den ursprungliga kristendomen och beteckningen kristen så är därmed är vi tillbaka där alltsammans startade: i Jerusalem, den stad där Jesus dog för mänsklighetens synder och uppstod på den tredje dagen, där Jesus lämnade jorden för att gå tillbaka till sin himmelska härlighet, där den helige Anden föll på den bedjande skaran i övre salen och tre tusen människor kom till tro, dvs. blev kristna, på den första pingstdagen efter Jesu uppståndelse[5].