(a) Bibeln består av Gamla Testamentet, som var den Bibel som Jesus och apostlarnas hade och bekände sig fullt ut till, samt det som är resultatet av Jesu jordiska liv och verksamhet och apostlarnas ord, Nya Testamentet. Förhållandet mellan GT och NT förklaras bäst genom ordspråket: I GT finns NT förvarat, och i NT blir GT förklarat. Den kristna trons innehåll vilar på summan av hela det bibliska vittnesbördet, när det läses på det sätt som det självt säger att det skall läsas: GT pekar fram mot att Jesus skulle komma som världens frälsare (se t.ex. Apg. 3:22-24, 1 Petr. 1:10-12), och NT, apostlarnas ord, beskriver dess uppfyllelse när uppenbarelsen nådde sin höjdpunkt (Ef. 3:5) och de följder detta förde med sig. Centrum för hela Bibeln är Jesus, och profeterna före honom och apostlarna efter honom pekar på vem han är (Ef. 2:20). Vad som är mycket viktigt att komma ihåg är att apostlarnas lära inte enbart och i första hand var apostlarnas utläggning av det gamla förbundets skrifter – tveklöst utgick man från Skriften när man förkunnade om Jesus eftersom Jesus själv påstod att hela GT handlade om just honom (Luk. 24:27, Joh. 5:46). Men Jesus hade med sitt verk, sin person och sin lära, evangeliet, kompletterat GT med den fulla uppenbarelsen av Guds person och hans kärlek till människan (se t.ex. Joh. 1:18), och detta förde apostlarna vidare i sina egna skrifter (enligt aposteln Petrus den vishet de fått (2 Petr. 3:14-16) som sedan under Guds försyn samlades ihop och blev NT.
(b) Vi har i vårt bibelstudium spårat urkristendomen tillbaka till Bibelns beskrivning av de första kristna församlingarna i Antiokia och Jerusalem och måste då konstatera att om vi vill kalla oss kristna är detta den enda giltiga förebild vi kan bygga vår egen kristendom efter. Om vi väljer att gå någon annan väg har vi förlorat rätten att kalla oss kristna.
(c) Därför är den enda sanna kristendomen den bibliska kristendomen, den kristendom som inte räknar med några andra uppenbarelser än den som redan är given av Gud i Skriften. Det var för denna kristendom, dess andliga sanningar och läror samt dess praktiska konsekvenser som Jesus gav sitt liv, och det är denna kristendom som vi är kallade att tro på, försvara med våra liv och ge vidare till andra människor som ännu inte hört evangeliet. Paulus säger: Jag skäms inte för evangelium, för det är Guds kraft till frälsning för var och en som tror. (Rom. 1:16) Kraften till frälsningen och det eviga livet ligger i att vi sätter vår tro till det Ord som Gud talat genom Jesus och hans apostlar: evangeliet.
Avslutning
Min önskan med detta bibelstudium har varit att försöka väcka oss alla över vårt förhållande till Bibeln, Guds Ord. Vi vet av historien att församlingar, som går bort från Ordet och börjar söka Gud eller hans välsignelser i andra källor, förr eller senare hamnar i kräftgång och utplånas eller utvecklas till sekter. Vi ser också av allt runt omkring oss att församlingar i Sverige idag håller på att dö en andlig sotdöd, trots alla nya böcker som finns att läsa om hur man driver en församling, trots alla nya koncept på församlingstillväxt, trots alla nya andliga trender som sveper över oss. Någon gång måste vi stanna upp och fråga oss vad vi håller på med och börja söka oss tillbaka till den ursprungliga kristendomen, den bibliska kristendomen som Gud vill välsigna. Jag är för min del övertygad om att ett återupprättande av tron på Bibeln, Guds Ord, som högsta auktoritet i alla andliga frågor gällande kristendomens lära och en kristens livsstil är helt avgörande för möjligheten att åter få vara med om en samhällsförvandlande väckelse i vårt land. Någon kanske tror att jag försöker införa ett nytt slaveri under det skrivna Ordet, men poängen är faktiskt att Jesus utlovar frihet åt dem som böjer sig under sanningens Ord. Amen!/Robert Granat, oktober 2009
Fotnoter
1. Enligt samtida judiskt tänkande så var frälsningen enbart till för judar och de som fullt ut konverterade till judendomen, s.k. proselyter. Detta ändrades dock genom två viktiga händelser: den nämnda väckelsen bland grekerna i Antiokia samt Petrus besök i Korneli hus (Apg. 10-11).
2. Senare skulle denna blandförsamling av hedningar och judar prövas svårt genom att det dök upp andra judiska predikanter som krävde att de nyfrälsta skall omskäras och hålla hela Mose lag, dvs i praktiken tvingas att konvertera fullt ut till judendomen, se t.ex. Apg. 15; större delen av Galaterbrevet behandlar samma problematik med judaiserande förkunnare och förhållandet mellan det judiska arvet och de kristna hedningarna, något som vi stöter på även idag t.ex. i den s.k. messianska rörelsen.
3. Paulus och Barnabas hade olika uppfattning om hur lämplig Johannes Markus var för denna uppgift, eftersom han en gång hade övergett arbetet och begett sig hem igen – Bibeln ger inget svar på vem som hade rätt uppfattning i frågan. Men att Herren gav Johannes Markus förtroendet att skriva det antagligen tidigaste evangeliet, som enligt traditionen skall vara grundat på aposteln Petrus predikningar, kanske ger en antydan om svaret på den frågan.
4. Enligt vissa bibelforskare är Hebreerbrevet skrivet av Barnabas.
5. I folkmun förlägger man församlingens födelsedag till den första pingstdagen. Ett sådant uttalande är enbart skenbart sant. För det första så fanns församlingen redan innan den första pingstdagen, men den trädde fram på ett nytt sätt efter den andeutgjutelse som inträffade på pingsten. För det andra så var detta inte den första pingstdagen, eftersom pingsten hade firats bland judarna under många hundra år innan detta tillfälle. Dock fick pingsten, som bland judarna firades till minne av att lagen gavs till Mose på Sinai, en ny innebörd för de Jesustroende judarna efter hans uppståndelse eftersom detta var första gången Anden utgöts över allt kött och en stor väckelse tog fart i Jerusalem.
6. Man har tvistat om vem som egentligen var den tolfte aposteln, eftersom Judas övergav sitt ämbete. I Apg. 1 utses Mattias till Judas efterträdare, men kanske det egentligen var Paulus som skulle räknas som den tolfte aposteln trots att han själv kallar sig för hedningarnas apostel. Nya Testamentet säger heller ingenting om var Mattias tog vägen.
